Nilrik

Jag känner en palestinier som längtar hem varje dag, hem till byn som jämnades med marken, hem till olivlundarna, bergen och gemenskapen. Han vet var i världen han hör hemma.

Som svensk är det annorlunda. Jag är redan där jag vill vara, men ändå inte. Min barndoms ängar är sedan länge bebyggda, förfulade, förstörda. Mitt folk sjunker allt djupare ner i självförakt och sömngångaraktig konsumism. Sverige är knappt ett land längre. Det är en politisk soptipp, en avstjälpningsplats för befängda idéer och allsköns lycksökare.

Det är svårt bland människor. De flesta ser inte, förstår inte, vill inte veta. Ytliga vänskaper uppstår ändå ibland, men blir med nödvändighet begränsade och inte helt ärliga. Att hitta likasinnade kräver tålamod och vardagen ackompanjeras för min del av en molande verfremdung.

Lättare är det i markerna, de som ännu inte missbrukats av det moderna, det vill säga. Sädesfälten, skogarna och vattnen, ekollonen som krasar under skorna, gladan högt ovanför en intet ont anande hasselmus – jag tillhör dem alla och de mig. Vi hör ihop.

Min vana trogen firar jag vårens ankomst genom att lägga mig på bara marken och sova en stund. Jo, faktiskt. Bara så här års är det möjligt utan att antingen frysa ihjäl eller ansättas av mygg och myror. En torr slänt duger gott, men det vill ju till att solen skiner.

- Är du inte rädd? frågar en av de begränsade kompisarna.

För vad? Inne i staden skulle jag inte ens överväga att somna i en park eller ens på bussen, men ute i markerna finns inget att frukta. Det enda jag är rädd för är att ännu ett smultronställe ska exploateras.

Kanske är det nedärvt. Hur fascinerande pyramider, palmlaguner och djungeltempel än må vara slår de i mig inte an samma strängar som min hembygds nejder. Det är rimligt att anta att de forntida människor som av någon anledning inte fann sig tillrätta här skaffade färre barn och/eller flyttade. Kvar blev de som kände starkt för bygden, en egenskap som gick i arv och förstärktes efterhand. Med tiden blir det därmed en del av ett folks gemensamma karaktärsdrag att känna samhörighet, inte bara med varandra, utan också med jorden under fötterna.

Eller så är det helt enkelt Folksjälen som viskar…

***

Regionernas landskap varierar men livet i en modern storstad skiljer sig inte så mycket från plats till plats. Människor som bara rör sig mellan TV-soffan, kontoret/lagret och stormarknaden kan lättare känna sig som nationslösa världsmedborgare. De ser samma program, bär samma pärmar och äter samma mat som miljoner andra, vilket också är hela meningen. Bland dem som flyttat långt längtar några säkert hem, men inför den moderna staden är vi mer lika, mer anonyma. Det kan nästan kvitta var man bor, om livet är så torftigt och standardiserat.

Jag har däremot svårt att se framför mig hur andra än pursvenskar mer än undantagsvis skulle söka sig ut ur tätorterna, ut till i skog och mark för att bara njuta och ströva. Där ute blir det plötsligt mycket tydligt vilka som hör hit och vilka som faktiskt inte gör det. Marken väljer de sina.

***

För min palestinske bekant är en vårskir bokbacke således ingenting, trots decennier i Sverige. Hans hjärta bor inte här.

- Hoppas du får återförenas med ditt folk och ditt förlorade land en vacker dag, säger jag till honom. Han nickar och svarar med ett leende:

- Du också, min vän, du också.

//Nilrik

Att följa djurstigar har en viss tjusning. Viltet har inte samma mål som människorna. Precis som vi tar de sig visserligen fram där det är enklast, för att spara på krafterna, men stigens destination är något för oss fördolt. Ofta slutar de bara – i inget särskilt, i bästa fall ett vattenhål eller en lega. Ibland är de knappt skönjbara spår, eller ett virrvarr av avtryck i alla riktningar – men det händer att de leder till något man annars hade förbisett.

En hjortstig för mig till en öppning mitt i skogen, på en liten höjd. Gläntan är cirkelrund och kantad av hassel men inne i den växer bara gräs och småtörne och i mitten ligger en stor sten. Enligt Riksantikvarietämbetets utmärkta hemsida Fornsök låg här en gång en bronsåldershövding begravd i ett nästan tre meter högt och sjutton meter brett stenröse. Under seklernas lopp har lokalbefolkningen använt gravhögen som stentäkt, för att bygga gärden och annat, så nu finns bara gläntan.

Men borde den inte med tiden ha växt igen med buskar och träd? Och vadan ringen av hassel och den ensamma mittstenen? Om stenplundringen skett nyligen hade jag lättare förstått det, men det var länge sedan någon behövde eller fick lov att plocka material av en fornlämning.

Eller så har denna till synes betydelselösa lilla markyta i sig själv för oss okända egenskaper som föranledde förfäderna att välja den som gravplats, och som alltjämt håller all vedartad vegetation borta.

Någon kilometer bort, längs samma vittförgrenade system av klövviltsleder, finns en större och mer välbevarad gravhög. Även den har fått bidra till böndernas stenbehov, men har åtminstone en tredjedel av sin ursprungliga höjd kvar. Kanten av buskar är snarlik och de omgivande träden lutar sig in över röset från alla håll – som ett skogens bortglömda tempel. När graven anlades låg den troligen fritt och öppet, men jag tvivlar på att någon annan än jag besöker den numera. Den är omnämnd i ett skrift från 1920-talet och finns, givetvis, på Fornsök. Det sydsvenska landskapet är förbluffande rikt på fornlämningar, om man bara har ögonen med sig.

Jag sätter mig och fryser på en sten. Det börjar redan skymma och dimsjok lägger sig i trädkronorna. Starka armar byggde med möda detta och liknande monument för tusentals år sedan och det finns inte mycket annat av människohand omkring oss som är tillnärmelsevis lika gammalt. Det sägs att folk ibland uppsökte sina fäders och konungars gravar för att söka svar på svåra frågor, men ännu har jag inte blivit klokare här.

Alldeles intill finns en så kallad domarring, från början bestående av nio stora gråstenar, nu bara sju. I motsats till andra stensättningar från tiden är de sittvänliga för en vuxen person. Enligt sägnerna, den muntligt traderade historien alltså, hölls det också ting vid sådana ringar. De lokala rådsmännen ska ha samlats där för att avgöra tvister och det är därför de alltid består av ett udda antal stenar, så att omröstningarna skulle bli utslagsgivande. Modern historieskrivning finner dock inget stöd för detta utan menar att de är gravplatser de också, men det ena utesluter ju inte det andra. De kan ha haft flera funktioner.

Benrester och krukskärvor finns kvar i jorden, till båtnad för arkeologer. De beslut som en gång togs här är borta, men kanske påverkar de bygden på något sätt än idag, tre årtusenden senare. Det är en uppmuntrande tanke. Jag tar med mig den hemåt och in i det nya året.

På en sten vid stigen ligger en björktrast, stilla, ihjälfrusen. Jag låter den vara.

//Nilrik

***

Relaterat på Motpol:

Tankar under en ek

Vildsvinsmöte

Gudahagen och alltings förgänglighet

I det besjälade

Wodinaz – Länktips: Riksantikvarieämbetet

Av min farfar, född 1889, ärvde jag två floretter. Den ena skaffade han åt sig själv i unga år för att träna med. Den andra hade tillhört en av hans bekanta som under oklara omständigheter tog livet av sig, strax efter en fjällresa. Vissa påstår att floretten på något sätt var inblandad i händelsen, men det är obekräftat. Ingen nu levande människa kan emellertid säga vilken av dem det är.

I min barndom hängde de på en vägg i farfars hus. Min kusin och jag tog oss ibland friheten att fäktas med dem, olovligen. Det hände att vi gjorde oss illa. Klingorna är avsevärt styvare än på moderna tävlingsmodeller, även om spetsarna mattats något med åren. Jag minns också att en ansågs farligare och därmed tuffare. Men vilken?

Den ena, en så kallad ”tysk florett”, har en 8-formad parerstång medan den andra har en skålformig parerplåt, ibland kallad fransk. Båda har knapp av mässing och snörlindad kavel eller grepp. De är enligt stämplarna smidda av en Emanuel Svalling, verksam i Eskilstuna mellan 1836 och 1881. Vid förra sekelskiftet var dylika vapen ganska vanliga vid de högre läroverken (gymnasienivå) i Sverige, som en del av gymnastikredskapen. Även skarpskytte med mausergevär förekom. Det var sannerligen andra tider.

Som stridsvapen har floretter främst använts under 1500- och 1600-talet. Det blev senare ett populärt duellvapen. Användandet fordrar mer teknik än andra huggvapen, och skadorna från vapnet blir inte lika ”blodiga”, och det ansågs därför som ett gentlemannavapen. [Wikipedia]

***

Skrock ligger inte för mig, och hade det handlat om någon annan tingest hade jag inte brytt mig om huruvida den tillhört en självmördare. Men floretter är ju ändå ett slags svärd, och dessa införskaffades i en tid när det fortfarande förväntades av en studerad karl att han skulle kunna hantera dem. De har alltså, i all sin enkelhet, en viss autenticitet och utan övriga jämförelser är forna berättelser om förbannelser kring just svärd inte helt ovanliga… Att lämna sådant vidare till nästa släktled tar jag inte alldeles lätt på.

Och ja – jag ser också att den hjärtformade skuggan, till vänster på fotot ovan och helt oavsiktlig, tycks genomborras av den ena klingan, men att tolka det som en ledtråd vore kanske väl djärvt.

//Nilrik

Vattnet är stillastående. Det lätt att föreställa sig hur ytan i äldre tider kunde vara täckt av en hinna av animaliskt fett. Ett stycke kött eller en flottklump var för många fattiga pilgrimer ett kännbart offer.

Jag stirrar ner i den heliga källan i Sankt Olof, en liten ort i sydöstra Skåne. I bortåt tusen år har folk vallfärdat hit. De som hade råd lade mynt i vattnet. En del drack av det och hoppades bli helade i själ och kropp. Dricka låter jag bli, men jag stryker något av det på min panna. Vem vet, det kanske bringar tur.

***

Uppfattningen att vissa platser är heliga och att vandringar till dem kan ha en helande effekt finns inom alla stora religioner. Jerusalem, Vatikanen och Santiago de Compostela är några av de viktigaste vallfartsorterna inom kristendomen. Jag ska dock inte fördjupa mig i detta omfattande ämne denna gång, utan nöjer mig med att konstatera att intresset för att vandra som pilgrim har ökat markant under de senaste åren, inte minst bland protestantiska européer.

Vem var då Sankt Olof? Olof/Olav den Helige (995-1030) hette egentligen Ólafr Haraldsson och var kung av Norge mellan år 1015 och 1028. I Heimskringla beskrivs han som en ståtlig karl med talets gåva, en framstående krigare, omtyckt och ambitiös. Olav drömde om att ena det av ättefejder splittrade Norge, men tillbringade inte så mycket tid hemma, och hade ingen nära relation med ”asatron” där. I stället lärde han under sina många vikingafärder känna flera kristna, främst i Normandie där han också lät sig döpas. Enandet av Norge blev framgångsrikt men motståndet där mot kristendomen var betydande och Olavs metoder var ofta omilda.

När Knut den Store av Danmark anföll Norge år 1028 tvingades kung Olav i landsflykt. Efter ett år i Gårdarike (Ryssland) återvände han till fäderneslandet men stupade vid slaget i Stiklestad 1030. Han sågs som martyr och helgonförklarades och det finns otaliga berättelser om underverk kring hans lik. Han begravdes i Nidaros (Trondheim) där en stor katedral restes till hans ära. Runt om i det alltmer kristna Norden uppfördes hundratals S:t Olof-kyrkor, och Nidarosdomen blev ett viktigt mål för pilgrimer.

Olav den Helige räknas som Nordens äldsta och mest dyrkade helgon. I hednatid måste den som gjorde anspråk på kungamakt kunna anföra släktskap med Oden, men efter kristnandet kom helgonkungen Olav att överta rollen som alla legitima konungars stamfader, i alla fall i Norge.

Enligt en sägen ska den döende Olav ha tagit sig från Stiklestad till Lunkende på Österlen, och stupat där, varvid källan sprang fram ur jorden. Platsen blev med tiden Skånes största vallfartsort i den omfattande, medeltida S:t Olofskulten och tog sitt nya namn efter den. Än idag bär flera pilgrimsvägar hit, som delar i det stora europeiska nätverket av leder, och organiserade vandringar förekommer.

På en skylt vid kyrkan står följande:

Här helgades källan åt Olof den Helige, som brutit väg för nordborna till himlen och helgonen. Källan vid skogsbrynet ropade på pilgrimerna, kyrkans nio altare stämde in och människosjälens glada pilgrimssång svarade.

Här flockades pilgrimer under århundraden. De höll fram sin svaghet, sina sjukdomar och sorger – de tyngsta argument som kan bulta på dörren till ett kärlekshus. Helgonkungen Olof svarar med att hålla fram sin yxa, vapnet som blottlade hans dödlighet, och han hälsar oss: ”När jag brast handlade Gud med mig. Väg min brist i din hand och låt den levande Guden flöda igenom den – till din.”

Den som vill lånar hans yxa och stryker sig med den. Än har inte den siste fått läkedom och tröst här.

Man kan se det som en poetisk tolkning av hur kulten uppfattades av våra förfäder. Jag undrar dock vart yxan tog vägen, såväl den fysiska som i mer symbolisk bemärkelse…

 ***

Jag har traskat hit genom skogen från en annan ort längs leden, ungefär som en lat pilgrim skulle ha gjort. Min bil är således två mil bort men jag har läst busstidtabellen slarvigt. Det visar sig inte gå några bussar alls och mörkret faller, här mitt i ingenstans. Trafiken är sporadisk. Men jag har knappt ens fått upp tummen i luften innan jag får lift, hela vägen. Till och med min långa vandringsstav får plats, och jag hade ogärna lämnat den kvar.

Tursamt, onekligen.

 //Nilrik

I min hand ligger ett löv. Där är det.

På verandan står ett teleskop och på bordet intill står ett mikroskop. Det är i huvudsak linsernas slipning och placering i förhållande till varandra som skiljer dessa båda instrument, frånsett själva storleken förstås. Båda är fjärrseende.

Det är lätt att tro att de visar något utöver det normala, att de på något sätt öppnar dörren till nya världar, men så är det ju inte. De visar bara lite fler detaljer av den skapelse som hela tiden finns där, över och under oss.

Var tar det slut? frågar sig minsta barnunge. Längre än kvarkar och kvasarer kommer vi inte just nu, svarar kanske vetenskapsmannen, väl medveten om att det aldrig tar slut, åt någotdera håll.

Det finns inget sätt att rent fysikaliskt komma närmare oändligheten. Oändlighet delat med två är liksom fortfarande lika oändlig. Den låter sig inte delas upp i bitar, lika lite som Intet.

Vi kan studera hur många detaljer vi vill, och kan ibland ha praktisk nytta av våra studier, som när vi vill tillverka medicin eller rymdfarkoster, men vi är faktiskt inte en enda nanometer närmare Sanningen för det, inte om man med sanning menar att ha total kunskap. För ju närmare vi tittar, desto fler detaljer ser vi, utan ände. Vi kan samla på oss biljoners fakta om en atom eller en galaxhop, men mer än en bokstavligt talat oändligt liten del av dess sanning får vi inte.

Man kan lätt inbilla sig att naturvetenskapen sakta men säkert närmar sig en slutgiltig kunskap om i alla fall vissa företeelser. ”Snart vet vi allt som finns att veta om bakterien A”, kanske någon vill utbrista. Men det är fåfängan som talar, eller högmodet. Varje del i skapelsen rymmer dess ändlöshet.

***

Ett asplöv ligger i min handflata. Daggdroppar samlar sig på dess yta. Jag vet föga om de molekylära strukturerna, om dess tillblivelse eller var på trädet det satt. Icke desto mindre håller jag lövet i min hand, i sin fullständiga helhet. Allting finns där, paradoxalt nog. Och det är vackert.

Det är egentligen allt jag behöver veta.

//Nilrik

Ända sedan barnsben har jag uppfattat naturen som besjälad. Jag har kunnat betrakta ett träd eller en kulle och tänka: Det här är en person, en individ med en egen karaktär och vilja. Jag har kunnat följa en bäck och känna att den håller mig sällskap längs min väg – samma bäck, men med skiftande kynne och utseende.

Ibland har jag roat mig med gå uppströms, till någon bäcks källa, oftast för att finna att den i huvudsak är summan av ett antal rännilar från ett träsk eller våtmark, med en oklar början. Andra gånger har jag följt den åt andra hållet, mot havet, för att också där konstatera att den går upp i något annat, något större.

Men däremellan är den något, både i tiden och rummet. Den är till en början helt liten och obetydlig, växer sig allt större, samlar på sig allt fler sidobäckar, slingrar sig genom marker helt olika den den fötts i, störtar sig utför branter, smeker stenar tills de blir mjuka och gör till slut gemensam sak med hundratals andra små vattendrag, som då kan sägas bilda nya identiteter i takt med att de förenas. Få saker personifierar begreppet rum-tid lika bra som en bäck eller en å.

Men även förment död materia har framstått som personlig för mig. En sten har inte bara varit en sten, ett neutrum. Den har varit en han-sten eller en hon-sten, och detsamma gäller snart sagt varje annat ting som inte är direkt skapat av människohand. Det låter kanske nipprigt, men just indelningen i maskulina och feminina individer har alltid varit central, något jag byggt hela min världsbild på, nästan innan jag kunde prata. Att universum vilat på denna balans har för mig alltid varit självklart, långt innan jag visste att det fanns hela filosofier och religioner med samma tankemönster.

Man har försökt beröva mig denna djupt kända uppfattning. Om inte ens människor kan äga en sant könsbunden identitet, hur tusan ska då en sten kunna det? Man har också sagt mig att biosfären utgörs av molekylära strukturer och att någon själ kan den således inte besitta. Men vad hjälper det?

Inför ett gammalt träd känner jag likafullt en särskild vördnad. En liten planta inger inte samma respekt. Den kan jag dra upp och kasta bort om den växer som ogräs på min tomt. Jag daltar inte. Jag vill inte åsamka onödigt lidande, men drar mig ingalunda för att döda alltifrån möss till vildsvin om så behövs.

Men det ska mycket till för att jag ska acceptera att gamla, friska träd sågas ner. Kanske är det vetskapen om att de är de enda organismer omkring oss som blir avsevärt äldre än vi själva som gör det extra motbjudande att ta livet av dem. Deras historia kan vara hundraårig, rentav mångtusenårig. Deras rötter går djupt, och det i samma jord som våra fäder brukat, vördat och stridit för.

Mest av allt är det dock den där barnsliga urförnimmelsen av något besjälat, ja nästan heligt, som också gör att jag i timmar kan ströva längs okända djurstigar, planlöst och utan mål. Är detta min religion? Nej, sann tro omfattar mer än så. Men det är och förblir för mig en gåta, att inte fler söker sig ut i våra fantastiska, svenska marker för att finna inspiration och kraft. Jag möter aldrig någon.

Naturfilm i all ära, men verkligheten smäller högre.

//Nilrik

Det dammar oroväckande mycket i gräset. Kängorna blir alldeles brungrå, ögonvrårna svider lätt och munnen känns torr. Nej, askmolnet har inte lagt sig helt, här på den ödsliga plats där Gunnar Hámundarsons gård Hlíðarendi i Njals saga ska ha legat. Några får hukar bakom ett stenblock. Det blåser nästan storm nu.

På andra sidan dalen reser sig Eyjafjallajökull, den vulkan som stod för förra årets spektakulära utbrott. Grímsvötn ligger många mil härifrån, men det måste ändå vara dess aska som far runt här, nu bara några dagar efter att berget vräkt ut femtontusen ton materia i sekunden (!), på ett enda dygn mer än vad Eyjafjalla gjorde sammanlagt under sina fyrtio dagar av raseri.

Det är lätt att känna sig ödmjuk, ja fullständigt obetydlig, inför dessa oerhörda krafter. Nyttigt. Och detta är ändå bara ett halvlitet utbrott, om än Islands största sedan 1947. När den avsevärt större vulkanen Hekla vaknar, vilket geologerna räknar med snart ska ske, då är det allvar. Så har vi ju Laki och Katla också…

***

Ett år har gått sedan mitt första besök hos vårt nordligaste broderfolk. Intrycket av en befolkning präglad av sammanhållning och homogenitet bekräftas, särskilt jämfört med de flesta andra europeiska länder av idag. Vänligheten är påfallande och i tidningen kan man läsa om hur alla hjälps åt solidariskt vid katastrofer som denna, där bönder har fått sina skördar fördärvade och boskap har dött. Överallt pågår sanering av aska.

Islänningarna kanske svetsas samman av de naturens prövningar som präglat ön genom hela dess historia, eller så är det en konsekvens av man hållit fast vid sitt nordiska kynne, inte minst genom det välbevarade språket. Sannolikt är det en kombination av båda.

Jag hinner nätt och jämnt med en dags utflykter innan utbrottet kommer och sveper in halva ön i en brungrå dimma, på sina håll så tät att man knappt ser handen framför sig. Askan, som bildas när glaciäris smälter ner i lavan, är tyngre än fjolårets och faller tjockt på allting. Till detta kommer en osedvanligt iskall majmånad med snö och starka stormbyar. Det är som om alla de fyra elementen bestämt sig för att samverka och ge en liten lätt föraning om vad de faktiskt kan åstadkomma.

I Reykjavik sträcker sig den nygotiska Landakotskirkja – byggd i betong 1929 och Romersk-katolska kyrkans huvudsäte på ön – mot de mörka skyarna. Människor samlas därinne till bön för nära och kära i sydöst och för att Hekla inte ska väckas ur sin slummer av Grímsvötns oro. På trottoaren utanför hastar enstaka fotgängare hemåt, några med munskydd. Staden håller andan.

Men det lugnar ner sig, för den här gången. Efter några dagar kommer flygtrafiken igång igen och allt återgår till det normala. Men vi har fått en liten påminnelse om vilka krafter som finns under och över oss.

Och jag skänker en tacksamhetens tanke till den kraft som, än så länge, håller dem i schack.

// Nilrik

Relaterat:

Island, broderland

Oskorei: Njals saga

Detta är en fortsättning av ”Drömt II – Fortsättningen”, som i sin tur är en fortsättning av ”Drömt II – slump eller budskap”. Man bör ha läst båda dessa inlägg för att få någon som helst behållning av det här.

Som läsaren kanske drar sig till minnes lovade min farbror att återkomma när jag hade satt mig in i innehållet i det aktuella stycket. Två decennier senare har jag nu äntligen gjort min läxa, men att det skulle ha någon betydelse har jag knappt ens vågat hoppas.

Men faktiskt: han dök upp i en dröm för några veckor sedan. Detta är i sig anmärkningsvärt. Förutom den hastigt förbiflimrande påhälsningen i höstas, efter att jag rent konkret tagit tag i ärendet, har han hållit sig borta. Sedan ”bokdrömmen” för tjugo år sedan har det varit tyst, tills nu, detta trots att jag under årens lopp funderat av och till kring hela saken. Min farbror håller således sitt löfte, i alla fall vad gäller tidpunkten.

***

Det är vinterkväll och jag befinner mig i ett hus i ett typiskt, svenskt villasamhälle, kanske bor jag där. Det knackar på dörren, jag går och öppnar och där står han, minsann! Han ser yngre ut än tidigare och verkar vara vid god vigör. Denna gång reflekterar jag inte över att det skulle vara något övernaturligt med hans närvaro, men en smula överraskad blir jag. Vi hälsar på varann i farstun och han hänger av sig sin ytterrock och stiger in.

I nästa scen sitter vi vid ett bord och dricker kaffe. Det är nu ljust ute. Kanske är vi kvar i huset eller så är det en restaurang och sannolikt på andra våningen. Eventuellt övriga personer i rummet är otydliga. Vi pratar helt kort om mitt politiska engagemang. Min farbror verkar intresserad och positiv och jag känner mig uppmuntrad. Deutz’ bok berörs dock inte.

Drömmen blir därefter suddig. Vi står plötsligt i en folksamling inför ett stort och viktigt rådslag. Det är förväntan i luften, men inte oro. Sedan vaknar jag.

***

Att han härmed har återupprättat kontakten är helt klart, om än inte på den plats han förutskickade i bokdrömmen. Det vemod som präglade de tidiga drömmarna om honom är borta och han känns nu mer som en potentiell mentor, någon att lita på, men med en något oklar agenda.

Kanske är min tolkning av bokavsnittet alldeles riktig, att vi måste söka efter ett helt nytt ledarskap för vår vilsna och utsatta kultur. Det kanske inte finns så mycket att tillägga om det och måhända går ”kommunikationen” med min farbror spöket nu in i en ny fas.

Vi får väl se.

//Nilrik

Den klassiska kören är som ett eko från en vackrare tid. Detta gäller inte bara själva musiken utan också i högsta grad organisationsformen.

En så kallat blandad kör utgörs av fyra grundstämmor, baserade på röstläge: sopran och alt för kvinnor, samt tenor och bas för män. Tillfälliga undergrupperingar används ofta, till exempel andrabasar och andrasopraner.

Uppdelningen mellan manliga och kvinnliga stämmor faller sig fullständigt naturlig och självklar. Ingen ifrågasätter att de är åtskilda och olika. Eller? Vi kanske ändå ska göra ett hastigt nedslag i Progressiva Körens (förkortas PK) verksamhet:

En av sopranerna utropar mitt under en repetition:
– Varför är det bara män som får sjunga i basstämman? Det är sexistiskt och orättvist. Jag känner mig kränkt som kvinna!
Körledaren, eller röstsamordnaren, som hen (sic) föredrar att kalla sig, svarar något ängsligt:
– Åh kära nån, det är klart att alla som vill ska få sjunga bas! Vi får bara ändra lite på basstämman så att alla kan klara den.
Då dristar sig en av basarna att säga:
– Men… kommer inte det att låta lite… konstigt?
Han blir givetvis omedelbart permitterad, som den reaktionäre kvinnohatare han tydligen är.
En annan bas, Knut med den mjuka och lena falsettrösten, passar emellertid på att förverkliga sin dröm:
– Kan inte jag få sjunga med sopranerna i stället? säger han och ler skälmskt. Ni kan kalla mig Knuta…
Jomenvisst, alla ska med!

***

Åter till ordningen. Traditionell körmusik är komponerad så att stämmorna tillsammans bildar en harmonisk helhet, men de kan sinsemellan ändå vara ganska olika. Stämmorna är helt och hållet komplementära och konkurrerar inte. Att körmedlemmarna, eller koristerna som de också kallas, kan tävla med varann på det privata planet är en sak, men rent musikaliskt vet alla sin bestämda plats och funktion och alla hjälps åt att förverkliga körledarens vision av kompositörens skapelse.

Samtidigt är det väsentligt att varje korist inom rimliga gränser har sin egen, personliga röstkaraktär så att körklangen blir rik och fyllig. Solistiska avsnitt är vanliga, och då är det givetvis den bäste sångaren eller sångerskan (i den adekvata stämman), som får i uppgift att framföra dem. Jämlikhetsiver skulle bara sänka kvaliteten.

Körledaren/dirigenten bestämmer – i kraft av sin kompetens och auktoritet – enväldigt såväl repertoaren som hur de olika verken ska utföras, ner i minsta detalj. Koristerna kan givetvis komma med förslag och önskemål, men det är alltid körledaren som har sista ordet, och därmed också det yttersta, tydliga ansvaret. Mot denna ordning är det heller ingen som opponerar sig. Demokrati praktiseras inte i det konstnärliga arbetet och den korist som inte håller måttet måste lämna sin plats till någon som gör det.

Men å andra sidan har vi ju PK. Den kören går, ska vi säga, lite mer modernt till väga:

En tenor säger, under instuderingen av Händels ”Messias”:
– Jag gillar inte allt det här tjatet om Kristus i texten. Det är så religiöst och mossigt. Varför inte ”Krister” i stället? Det låter ju ungefär likadant.
En alt flikar in:
– Och jag tycker tonerna i takt sjutton är för svåra att ta. Jag kan väl få sjunga lite som jag vill.
Någon ropar:
– Jag begär sluten votering!
Då klappar körledaren, f’låt röstsamordnaren, händerna av förtjusning:
– Åh, det är det finaste som finns, när alla får vara med och bestämma!

Och så där håller de på, tills originalverket är demokratiserat intill oigenkännlighet. ”Händels Muhammed”, lyckas de enas om att kalla det, för att ingen ska känna sig exkluderad. Eller exploderad, för den delen.

Nåja, vi låter dem hållas. Det är ju bara en marginell samling extremister, eller hur?

Ja, eller hur.

***

Nedan som det skall vara: en väl fungerande ensemble, organiserad för klangens skull.

[tryck "Reload current page" om YouTube-klippet inte syns]

Röda solnedgångar kan te sig vackra att beskåda, men jag har svårt att riktigt njuta av dem ändå. Det röda inslaget beror nämligen till stor del på föroreningar i atmosfären.

Längre tillbaka i tiden lär kvällsrodnad ha varit ganska ovanligt och sågs som ett järtecken, ett dåligt omen. Blod hade spillts, eller skulle göra det.

I det ligger onekligen något. De senaste hundra årens miljöförstöring sammanfaller ju på ett kusligt sätt med en blodspillan som saknar motstycke i historien. Dessutom har den accelererande själsliga förintelsen också röda förtecken, inte minst i Väst.

Länge nog har vi åsett detta, invaggade i tron att det är något naturligt och oundvikligt.

Nu hänger det på oss om våra ättlingar i stället ska få uppleva solnedgångar där det gyllenvarma och det friska blå ostört finner nattvila.

Så som det var tänkt att vara.

//Styrka och Värdighet

Nilrik