Nilrik

Man kan förstås avfärda alltihop. Moderna kognitionsforskare och neurofysiologer skulle tveklöst ha gjort det: ”Drömmar är bara ett meningslöst brus, en slumpartad soppa av dagens förnimmelser.” Eller, mindre extremt: ”Drömmar fyller en funktion att bearbeta de händelser man varit med om.” Eller ibland: ”Drömmar är kompensatoriska.” Jag har hört och läst om alla dessa vedertagna tolkningsvarianter.

Sedan finns det ju människor som menar att drömmar kan vara budskap från Andra sidan, från andevärlden eller rentav från Gud själv. Vem vet. I början av 1990-talet hade jag i alla händelser en dröm vars konsekvenser var minst sagt besynnerliga och satte delar av min då rationella världsbild i gungning. Berättelsen nedan är inte uppdiktad eller friserad och detaljerna är väsentlliga.

***

Under en tid efter att en av mina båda farbröder, till yrket överläkare, avlidit i september månad, vid 60 års ålder, hade jag återkommande drömmar om honom. Han förekom då som gengångare, ett spöke, men det var sällan otäckt eller skrämmande, snarare sorgligt och vemodigt och han såg ungefär ut som han brukade göra medan han levde. I dessa drömmar var han alltid bara på tillfälligt besök och vi alla visste att han snart skulle återvända till dödsriket igen, men ingen låtsades om det, vilket var frustrerande. Vid ett tillfälle, i en dyster källare, frågade jag honom rent ut var han bodde och vad de gjorde. Han svarade då att han bodde i helvetet och att de inte gjorde något överhuvudtaget. Låter ju rimligt… (Det bör tilläggas att jag i vaket tillstånd inte tror på vare sig spöken eller något helvete.)

I den nu aktuella drömmen träffade jag min farbror spöket högt upp i en solbelyst universitetsbyggnad. Han var på bättre humör och visade mig en bok.

- Läs sidan 106, sade han till mig, uppfordrande. Vi träffas här igen när du har gjort det.

Sedan skildes våra vägar och jag vaknade. Det enda jag i övrigt kunde komma ihåg var att boken var på tyska och hade en lång, krånglig titel som började på bokstaven ”G”, samt att författaren hette Deutz i efternamn. Jag skrev ner det.

***

Inte så långt därefter träffade jag, som av en händelse, en avlägsen bekant som just då jobbade som universitetsbibliotekarie. Mest för konversationens skull frågade jag henne om hon kunde tänka sig att söka efter en bok som stämde någorlunda med min dröm. Jag hade inte en tanke på att det skulle lyckas, men man vet ju aldrig och av någon anledning hade drömmen satt sig i minnet. Hon tittade lite konstigt på mig men gick med på att försöka.

Några dagar senare ringde hon upp mig.

- Jo, det finns faktiskt en sådan titel, sade hon märkbart förvånad. Den är inte till utlåning, men jag kan kopiera de där sidorna och skicka till dig.

Jösses. En känsla av förväntansfullt obehag spred sig i kroppen.

Senare samma vecka kom det: ”Geistliches und geistiges Leben im Regularkanonikerstift Klosterrath im 12. und 13. Jahrhundert”, en historisk avhandling författad av en Helmut Deutz.

Aldrig hört talas om boken. Inte förrän i drömmen alltså. Och varför skulle jag? En sådan torr fakultetspublikation om medeltida klosterliv intresserar väl på sin höjd en handfull tyska eller holländska doktorander. Hur smalt kan det bli?

Sannolikheten att jag på något sätt skulle ha uppsnappat något om avhandlingen är i princip lika med noll. Detta var ju långt före Internets tid (någon som minns hur svårt det var att få tag i information på den tiden?) och jag har aldrig rört mig bland historiestudenter eller -forskare. Och såvitt bibliotekarien kunde se var detta den enda titel överhuvudtaget som stämde.

Det är illa nog. Men det blir värre.

För just på sidan 106 inleds ett avsnitt som behandlar hur abboten och tillika klostrets grundare Ailbertus’ oväntade död år 1122 skapar oro och förvirring bland munkarna. Han hade varit en sammanhållande kraft och nu uppstod ett tomrum och spekulationer. Vad mera är: han hade två bröder och blev 60 ±2 år gammal.

Verkar det bekant? Till råga på allt avled karl’n i det som nu motsvarar september månad (de hade en annan kalender på den tiden).

Det hela är skrivet på tämligen svårläst, akademisk tyska och för att komma vidare borde jag be någon som behärskar språket till fullo att översätta kapitlet. Jag har inte lyckats tröska mig igenom mer än de första styckena. Jag har inte ens lyckats få tag i själva boken, trots att det numera är lätt att hitta information om den på nätet, liksom om den gode Ailbertus och hans kloster norr om Aachen. Men det ska jag inte trötta läsaren med.

Så – varför i all världen ska då jag intressera mig för en specifik händelse i Heliga tysk-romerska riket för 888 år sedan? Finns här några faktiska samband, ett viktigt budskap, eller är det hela bara en bisarr serie betydelselösa tillfälligheter?

Det återstår att ta reda på. Jag återkommer i ärendet, utifall det skulle klarna. Och kanske kommer min avlidne farbror också tillbaka, i en dröm, när jag väl gjort min läxa.

//Nilrik

Not: Illustrationerna är inte hämtade ur boken men föreställer faktiskt Ailbertus och hans bröder, det ursprungliga klostret (Ailbertus ska ha fått en drömvision om var det skulle ligga) samt hans gravkrypta i en senare version av klosterbyggnaden.

Relaterat på Motpol:

Drömt

Oskorei: Neil Gaiman – The Sandman

Oskorei: Odöda i fornnordisk myt

Oskorei: Lecouteux och europeisk häxtro

AUTONOM: En mardröm

FAS: J.R.R Tolkiens kosmologi

Wodinaz: Nordeuropa och mardrömmen

I

Jag ser ingen förtöjning, inget rep, ingen kätting. När viken återtar sin flytande form och genomskinliga gestalt kommer ekan att glida ut.

Vem färdas då i den, och vart?

II

Om någon tagit sig mödan att faktiskt resa denna sten hade man kunnat kalla det en strängt monolitisk installation: ”Detalj av liggande, underjordisk jätte som genom snötäcket räcker tungan åt himlen.” Men nu är det bara en stor, solitär stenbumling.

Med allt vad det innebär.

III

Hon döljer sitt ansikte, Jungfrun i isen. Giriga fingrar vill avtäcka henne, blotta hennes oskuld och göra henne tillgänglig för allt och alla, när som helst.

Men hon väljer orubbligheten.

IV

Innan Lillö av taktiska skäl jämnades med marken var borgen ett landmärke för folket och en ointaglig trygghet för riddaren, hans familj och trogna undersåtar. Nu finns bara grunden kvar. Men si – ibland reser sig fästningen ånyo i all sin ominösa värdighet, för att sedan raskt försvinna, tillbaka in i glömska och myt.

Är det en övning?

V

Ett vårdträd på gårdsplanen bringar lycka och välgång. Låt det leva. Skada det inte. Tag inte ens ett blad från det.

Hugg ner det och sjukdom och död skall drabba dig och din familj.

Detta kan inte nog understrykas i dessa tider.

VI

En spjutspets mot framtiden? En pyramid? Eller bara ett brofäste?

Välj själv men välj klokt för det finns ingen plats för ånger.

VII

Och ju närmare du tittar, desto fler detaljer ser du.

Det är oändligt, åt båda hållen.

//Nilrik

”Vandrare stanna! Se dig om.
Här stod forntida helgedom.
I heden tid en helig ort
som minner om vad då var stort.

Den hårda sten ej tidens tand
förmått förstöra, mänskohand
ej lämnat mycket orört kvar
av det som forntid uppbyggt har.

Här kämpats mången själslig strid
med bön för ära, kamp och frid.
Med vördnad dessa stenar spar.
De vittna om hur fordom var.”

Så lyder en tavla, rest och författad av en lokal förmåga 1943 intill Gudahagens fornlämning i nordöstra Skåne som jag besöker en gråkulen höstdag. Detta anses av många som en av Sveriges mest fascinerande fornlämningar, använd som kult- och begravningsplats från tidig stenålder ända fram till medeltiden. På håll är det svårt att ana.

1938 började prover tas och platsen fick då sitt nuvarande namn, inspirerat av isländska ”gudahagar”. Tidigare kallades den rätt och slätt för Gamle Körkabacke. Första stora utgrävningen gjordes 1967, delvis bekostad av kung Gustav VI Adolf personligen. Men arkeologerna fick varningar av Näsums byäldste. Enligt urgamla sägner skulle den som störde de döda drabbas av makternas hämnd. Och professor Arbman som ledde utgrävningen omkom mycket riktigt samma år under oklara omständigheter i Indien. Senare arkeologer har närmat sig området med större försiktighet.

Man har likväl kunnat fastställa att platsen i fornnordisk tid användes som ”gudahov” med eller utan byggnad. Två långa ramper, sannolikt processionsvägar, ledde upp till krönet av kullen som var inhägnad av resta stenar. Den omgavs förr av vatten på tre sidor, innan utdikningen sänkte den närliggande Ivösjön. Och kultplatser placerades ju gärna nära vattenvägarna.

Nordens äldsta gravfynd, den ca 7000 år gamla Barumskvinnan, gjordes alldeles i närheten, och i själva kullen finns många gravar från järnålder plus ett märkligt fynd av en ung kvinna från 1300-talet, dödad av en armborstpil i nacken och begravd i all hast. Varför begravdes hon i en lund som man visste varit hednisk, när den riktiga, kristna kyrkogården sedan länge låg i närheten? Ingen vet.

I brytningen mellan hedendom och kristendom stod här troligen ett smärre ”Mariatempel” av trä. Den gamla fruktbarhetskulten flyttades delvis över på Heliga Guds Moder och de tidiga kristna kyrkorna var lite av både och. Kanske var det därför som det enligt legenden brändes ner till förmån för den nya kyrkan som för ovanlighetens skull byggdes en bit bort, på en annan kulle vid byn. Annars är det mer regel än undantag att Nordens landsbygdskyrkor från äldre tid ligger på samma höjder som de forntida kultplatserna, ungefär på samma sätt som med de större högtiderna, exempelvis julen. Om det sedan ska tolkas som att vite Krist krossade och trampade ner den forna seden, eller som att kristendomen faktiskt vann människornas hjärtan och andligen såväl som kroppsligen byggde vidare på de befintliga traditionerna – tja, det kan man debattera, dock inte denna gång.

***

I den intilliggande sänkan sägs hedniska offerriter ha utförts och några av de många fascinerande sägner som omger platsen talar om dolda skatter i mossen.

För ett ögonblick skenar min fantasi iväg och jag ser en mörk och avlägsen tid för mitt inre, hur blodiga djuroffer dinglar i det ensamma trädet vid kanten och en omtöcknad jungfru leds ut för att sänkas i det svarta, bottenlösa träskvattnet…

Jag ruskar av mig bilderna och går längs Holjeåns dalgång, genom det öppna landskapet ner till sjön och finner där en ruin av betydligt senare datum, en husgrund, möjligen av en lada. Det blir en bra fikaplats i lä för den råa vinden. Vilket slit att bygga dessa stengrunder för hand! För att inte tala om de oändliga stengärdsgårdar som finns överallt i stora delar av Norden. De är äreminnen de också, över våra förfäders vedermödor. Bara att flytta en enda av dessa miljontals stora stenar kräver sin dräng. Huga. Nu ligger de här bara, mil efter mil, till ingen som helst nytta eller ens glädje. Kreaturen har elstängsel och taggtråd och för moderna lant- och skogsbrukare är de gamla gärdena mest i vägen. Fornlämningar – som Gudahagen – får åtminstone lite positiv uppmärksamhet.

Ja, det är sorgligt. Eller är det? Är bara det som varar för evigt av sant och äkta värde? Måste man inte som människa acceptera förgängligheten i allt det vi kan skapa, vare sig det är gärden, symfonier eller kärleksfulla relationer? Frågan kan appliceras på vad som helst. Men svaret är inte så enkelt.

En paroll som använts av vänsterrörelsen är att ”ingenting förändras av sig själv.” Och det är ju alldeles sant, i synnerhet vad beträffar kultur och samhälle. Valspråket manar till handling. Men det är lockande att vända detta mot dem själva, eftersom materialistiska och traditionsfientliga ideologier har präglat Europa alltsedan franska revolutionen. Det går en linje mellan de blodiga händelserna 1789, via statskuppen i Ryssland 1917 (i propagandan kallad ”ryska revolutionen”) vidare till 68-rörelsen och dagens social-liberala hegemoni. De förändringar som skett är således inte bara del i något slags abstrakt eller oundviklig tidens gång. De är resultatet av systematiskt genomförda beslut på hög nivå. Som sagt, ingenting förändras av sig själv.

Vad som också är sant är att inga samhällen försvinner med mindre än att vi låter dem vittra och falla i glömska. Det är och förblir en viljesak. Och det kulturella, andliga och moraliska förfall vi ser omkring oss idag är en direkt konsekvens av medvetna strategier hos moderna makthavare. Tradition är ett fult ord för dem, i synnerhet om den förvaltats av européer.

För det är sannerligen inte bara de gamla gärdsgårdarna som rasar. Den andra strofen i Gudahagens ode talar om detta. Klassisk bildning, någon? Fram till 1968 var den en självklarhet som kittade ihop människor från Europas alla hörn och gav dem en gemensam referensram, givetvis med nationella variationer. Nu får man skaffa sig den själv, om man kan. I Malmö, Sveriges kanske mest mångkulturella stad, bränns tonvis med låneböcker som folk inte lånar tillräckligt ofta – delvis för att skolorna har slutat att ens upplysa om dem, och massmedia ska vi bara inte tala om. Makten vill göra biblioteken, och i förlängningen medborgarna, ännu mer ”moderna”. Böcker är ute. De förstörs för att ge plats åt multimediatorg och restauranger – allt för att gynna de delar av kommunens befolkning som inte läser så bra… ”Vi lever ju i en helt ny tid”, som en av kulturnämndens fårskallar uttryckte saken. Som sagt, det är alltid en fråga om vilja och det är mycket som raseras nu. Kan du din Heidenstam? Kan jag?

***

Kanske hade de drängar och pigor som slet ut sig för att vi skulle få odlingsbar mark blivit bittra om de idag fått se hur deras mödosamma verk tillåts vittra, liksom de som byggde upp vår allt mer marginaliserade och ”omoderna” kulturskatt. Och kanske kommer vi att sluta våra dagar som förgrämda gamla gnällgubbar eller surkärringar för att allt det vi skapat under vår livstid tillåts glida in i glömskans töcken.

Men liksom vi ska ära minnet av våra förfäder och förmödrar, de som på olika vis byggde landet, ska också vi försöka leva och verka så att våra efterkommande vill ära minnet av oss – hur, var och när vi än blir begravda.

Då har vi inte levt förgäves, och de stenar som reses över oss kanske får stå kvar till tidens ände.

Vafalls?! Ska inte vem som helst som vill kunna bli en viking? Vad är detta? En vägledning bara för nordbor? Är det verkligen tillåtet?

***

Den som har barn har sannolikt noterat de många titlarna Magikologi, Drakologi, Egyptologi, Piratologi och så vidare. De är mycket fantasifulla och omsorgsfullt utförda bilderböcker fulla med roliga fakta, spännande anekdoter, pyssel och knåp, pop-up-modeller och framförallt handgripliga instruktioner till hur man hittar och fångar en drake, blir en fullfjädrad magiker, pirat etc. Det är så detaljerat att man som förälder frestas att då och då påpeka för glina att det mesta bara är på låtsas. Blandningen av fantasier om exempelvis drakar och fakta om det forna Egypten kan vara lite förvirrande för de yngre.

Senaste tillskottet i serien heter, lustigt nog, ”Hur man blir viking – vägledning för nordbor”, utgiven på Wahlströms. För nordbor alltså… Man hajar till. Författaren kan ju visserligen med ”nordbo” mena envar som råkar vara bosatt i Norden (och skulle säkerligen svara så om han fick frågan, han vill väl inte bli arbetslös heller).

Men efter att ha läst igenom boken skulle det förvåna mig mycket om den tilltalar någon som inte faktiskt är etnisk nordbo och kan relatera till kynne, historia och anletsdrag på ett personligt plan. Skulle med andra ord inte tro att den blir någon kioskvältare i Rosengård…

Böcker om vikingar är legio, även för barn. Men få av dem är så här inspirerande och förvånansvärt befriade från tröttsam, social-liberalistisk propaganda, i alla fall om de är utgivna under de senaste tre decennierna. Bokens författare, poeten, folklivsforskaren och professorn Ari Berk* (Michigan) ägnar sig inte åt något ironiserande, vare sig uttryckt eller underförstått, över vikingatidens ideal eller livsstil och gör alltså inga försök att poppa upp eller tillrättalägga saker och ting (förutsatt att den svenska översättningen är korrekt).

Det talas ogenerat om Hjältar och Dåd, Ära och Heder och om vikten av att visa sina förfäder och gudar vördnad. Kriget är en konst, män är män och kvinnor är kvinnor och alla är stolta, trygga och modiga. Jag letar förgäves efter något irriterande mångkulturellt, kollektivt skuldbeläggande eller jämlikhetsdravel. Faktapresentationen anstår en barnbok och är givetvis förenklad men aldrig direkt felaktig. Här ett nyktert stycke om kastsamhället:

Bland vikingarna har alla sin bestämda plats. Våra hövdingar kallas ‘jarlar’ och prästerna ‘godar’. ‘Karlar’ är bönder, hantverkare och handelsmän. Kvinnorna styr över hemmets domäner och har samma rättigheter som männen. ‘Trälar’ är våra slavar och tjänare men de kan vinna sin frihet.

I tur och ordning avhandlas vikingarnas namn, kalender, världsbild med de nio världarna, mytologi, seder, vapenkonst, skaldekonst, runor, levnadsvanor, skepp, handel och plundringar, gravbruk och slutligen ödestro. Som introduktion till vår egen forntid, och – dristar jag mig att säga – även som uppbygglig litteratur för 10-12-åringar (främst pojkar) är den här boken utmärkt.

Den föreställs vara skriven av vikingen Are den Äldre, ”ättling av drottning Aud och kung Olaf”. Och en del upplysningar är helt ur hans subjektiva vikingasynvinkel, till exempel att ”magiska vapen smids av alver och dvärgar.” Men det är en fantasikryddning som knappast torde förvirra någon. Och denne Are är en vis man, som gärna delar med sig av sin klokskap:

Vad som än skett i forna tider måste vi minnas och lära av det, så att vi kan segla vidare mot framtiden och det som väntar oss där.

Låter nästan som något ur ett arkeofuturistiskt manifest… Fast riktigt så långt går nu inte boken. Men att författaren vill inspirera och stimulera råder det ingen tvekan om och det är gott om visdomsord. Jag blir riktigt upplyft på flera ställen. De avslutande orden är tänkvärda, även för en fullvuxen nordbo:

Några sista ord ska du få med dig på färden: Trots att det mesta har en ände finns det en sak som aldrig tar slut. Ja, boskap dör, människor dör, själv ska du också dö. Men ett vet jag som aldrig dör: namnet man vunnit genom ett hedervärt liv. Var framförallt trogen mot dina vänner; var aldrig den som låter vänskapen vissna. Och även om du har många vänner, glöm inte att bättre vän har ingen än sitt eget huvud, bräddfullt av sunt förnuft.

//Nilrik

*Not: Författaren Ari Berk är inte bara intresserad av det fornnordiska. Han är också expert på nordamerikanska indianers litteratur. Läs mer om kopplingen i Oskoreis utmärkta artikel Kulturell appropriering – indianer och asatroende.

Vem som helst kan glädjas åt färgerna, den höga luften och irriterande flygfäns frånvaro. Men hur många är beredda att välkomna kylan, stormarna och mörkret?

Nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Jag kan riktigt se Karlfeldts stolta, starka blåsare framför mig, hur han insvept i sin brungrå mantel tar över efter sommarens stillsamt jäsande, feminina frodighet. Luftmassor som hängt dallrande börjar åter röra på sig, oroligt och obevekligt. Det är saker på gång, nya tider stundar.

Klara dagar kan man se inte bara till den horisont som först råkat komma i ens väg, utan till den verkliga, den som ligger vid den yttre synranden, den som bär upp stora skepp. Hjärtat fylls av lycka och blir till de segel som för länge sedan rullats ihop. Blicken behöver inga maskiner för att färdas.

Marken täcks av multnande minnen. De sugande, pollinerande, stickande har för länge sedan lämnat över till dem som verkar i det tysta, osynliga, under ytan, de som finfördelar, smular sönder och bereder mylla. Snart nog märks deras arbete. Snart nog ska också fallna jättar lösas upp, för att kunna återuppstå.

Något av det förgångna försvinner in i min lägereld. Av aska är du kommen.

Varje träd har nu sin egen färgdräkt. De kliver fram ur sommarens mörkgröna blurrighet och plötsligt ser man dem som de individer de är, likväl sammanvävda till dungar och skogar. Det är väl så det ska vara – samhörighet utan självförnekelse. Varje sten sin egen mossa, varje äng sitt eget gula gräs.

Vissa flyttar söderut men inte alla. Virvlande fågelflockar berusar sig i de stormgrå skyarna. Inte är de på väg någonstans. De vill vara just där de är, bortom egen kontroll, utlämnade åt elementens raseri. Jag avundas dem.

Men mörkret, det förkättrade? Det är inget hot, ingen fara. Det bäddar in, skyddar, förebådar Vintern, den förtrollade – när allt som rör sig lämnar spår i snön. Ja, på ett sätt är vintern ljusare. Någonstans långt borta gör den sig redo, packar sina väskor, ser över sina transportmedel och riktar in kompassen mot våra breddgrader. Men ännu är tiden inte inne.

Hösten är fullbordad i sig själv. Den är ingen övergångstid, ingen förberedelse, ingen efterdyning. Den är nuet, som det just nu ter sig. Tag emot den – våra markers gyllene era.

____________________________________________________

// Styrka och Värdighet
Nilrik

Det här är inte mina vanliga kläder. Blåställ och keps. Jag vantrivs och irrar omkring i ett stort, lugubert kontorshus. Flera våningar håller på att totalrenoveras, betongväggarna är gråa och kala och det ligger byggrester och bråte överallt.
- På det här planet kan du vara, säger en vagt bekant förman välkomnande men bestämt.

Han verkar oroad av min sinnesstämning.
- Stanna här, tillägger han och tar ett halvsteg fram ur mörkret.

Men jag lyder inte. Jag rusar vidare, planlöst och febrigt genom fallfärdiga korridorer och trapphus. På vissa våningsplan finns bemannade kontor med hemliga styrelsemöten som jag inte har tillträde till men likväl stormar in i. Frustrationen växer i mig och irritationen hos de anonyma tjänstemännen. Glåpord ekar mellan väggarna, men jag hör dem knappt. Efter en lång stunds irrande är jag tillbaka där jag började, bland bråtet hos förmannen. Han säger:
- Du ska inte rusa runt sådär. Du verkar orolig. Är det konflikten i himlen som plågar dig?

Konflikten i himlen? Vad kan han mena med det? Pågår där en konflikt? Mellan vilka?

Innan jag hinner fråga plockar han upp något som han hittar bland skräpet, något som verkar ha legat där mycket länge och som säkert var på väg att rensas ut och slängas.
- Se här, säger han, detta är en gammal kasserad vattenkran, rostig och alldeles tillbucklad. Den går inte att använda. Men så här skapades den inte. Från början var detta ett vackert och skinande föremål som tjänade sina användare väl, gav dem friskt vatten att dricka av och tvätta i, varmt och kallt. Den fyllde en viktig funktion. Det är värt att komma ihåg nu när den ligger här i smutsen. Hade den vårdats och haft bättre tur med omgivningarna så hade den fortfarande suttit ovanför ett fint handfat.

Och medan vi sakta går mot utgången fortsätter han:
- Och liksom med den här kranen är det med människorna. Ni är skapade i skönhet och för viktiga uppgifter, men världens hårdhet och ränksmidarnas illvilja tär på många och de förfulas, förråas och bryts ner. Men kom ihåg att detta inte var meningen från början.

Vi går vidare tills vi kommer ut på något slags balkong där jag bländas av det flödande ljuset. Då håller han upp den trasiga kranen mot solen och säger:
- Den ser ju risig ut, men den har sin skönhet kvar någonstans och jag kan laga den, men då måste du lita på mig och göra som jag säger.
- Jag litar på dig, säger jag och vaknar.

Styrka och Värdighet
Nilrik

Utsikten är verkligen vederkvickande.

Bakom mig, inte så långt från stupet, förrättar den katolske prästen kommunion och 980 meter nedanför mina leriga kängor kan jag ana hustaken i den varsamt moderniserade alpby som närmast vibrerar av samhörighet, tradition och identitet. Benen är tunga av den dryga vandringen, men här uppe är sinnet lätt och tankarna rena. Bilden klarnar.

***

Sommaren 1945, strax efter krigsslutet, organiserades i Alpbach ett antal symposier och föredrag för att främja kulturellt samarbete inom Europa. Tyrolen var då ockuperat av Frankrike, men under avsevärt mildare former än i de mer östliga delarna av det nyligen besegrade stortyska riket. Filosofi, historia, ekonomi och musik- och konstvetenskap med mera stod på programmet. Flera namnkunniga storheter gästade tidigt denna avlägsna lilla alpby, såsom Carl Popper och Friedrich Hayek. Besökarna var unga, ambitiösa studenter från hela Europa, även Sverige. Och detta blev en institution. För just när jag är här som turist under en augustivecka, i nådens år 2009, pågår Europäisches Forum Alpbach för fullt, och har så gjort årligen, alltsedan sommaren 1945 och efter samma principer. Ovanligt mycket folk – beläst och intellektuellt – strövar omkring på de pittoreska gatorna. Men de är bara på tillfälligt besök, liksom vi turister. Byn är ett mönster av välbevarade traditioner i kombination med eftertänksamt nydanande och varm gästfrihet, också med tyrolska mått mätt. Mångkulturen känns uppfriskade avlägsen.

Vägen upp hit genom dalen byggdes inte förrän 1926 och byns isolerade läge bidrog till att bevara den särpräglade arkitekturen och de urgamla traditionerna. I det som med fog utnämnts till Österrikes vackraste by, och Europas vackraste blomsterby, har man sedermera lagstiftat om att alla hus måste byggas enligt de traditionella formerna. Moderna byggmetoder tillåts dock, och här och var står lyftkranar och läggs betongfundament och reses tegelväggar och kompletteras med de karaktäristiska träpanelerna och taken. Ändå är inget hus det andra riktigt likt och de placeras också i organisk harmoni med topografin. Allt detta bidrar i hög grad till en känsla av identitet och kulturell gemenskap.

Det finns naturligtvis många andra samhällen runt om i Europa som är långt mer gammeldags och resebroschyrmässigt ”genuina” än Alpbach, inte minst i balkanländerna och Rumänien. Men om någon skulle kalla dem efterblivna eller museala avfolkningsbygder, där ursprungligheten blivit en kitschig turistfälla alternativt en snart bortrationaliserad hämsko, så hade det varit svårt att inte ge dem åtminstone delvis rätt. Men så icke här. Alpbach, med sina 2500 invånare, växer sakta men säkert. Människorna är vakna och alerta. Deras ögon lyser av stolthet och framtidstro. Och inte allt beror på den lukrativa turismen.

Den etniska homogeniteten är slående. Jag ser några välmående och uppenbarligen adopterade negerbarn leka hos grannen, och några av de hitresta kongressdeltagarna verkar också vara långväga ifrån, men byn som helhet präglas av en familjär känsla av trygg samhörighet med genetiska och historiska släktskap, utan att på minsta vis framstå som incestuös eller unken. Är det en tillfällighet? Jag tror inte det.

Inget klotter, inget skräp, inga depraverade ungdomsgäng (och definitivt inga ”ungdomsgäng”), inget bråk, ingen dräggfylla, inga porrklubbar, inga sunkiga gatukök, inga neonskyltar, inget buller annat än från enstaka turistbussar och bilar (som min), inte ett enda fult hus, inga tiggare, inga horor, ingen vandalism, inga ghetton, ingen slum, inga stormarknader och, Gud ske pris, inte ett McDonalds så långt ögat kan nå, och det når långt häromkring. Det verkar för bra för att vara sant. Unga kvinnor går ensamma eller arm i arm längs de måttligt upplysta gränderna på sena kvällen. Ingen rädsla. Hur är det möjligt?

En synnerligen viktig faktor här är förstås religionen. Kyrkorna i det katolska Tyrolen står öppna hela dagarna, (i motsats till Sverige där de sedan ett par decennier för det mesta är stängda, av rädsla för stölder och vandalism). Och lite varstans finns små välunderhållna bönekapell och krucifixtavlor. På varje bergstopp står ett stort kors. Till traditionen hör också kyrkliga processioner i vilka delar av bybefolkningen bär förnämliga figurer föreställande Jesu Moder eller olika skyddshelgon. Tron är i allra högsta grad levande och bidrar starkt till gemenskapen.

En regnig afton uppträder den lokala blåsorkestern. De är duktiga men arrangemanget är anspråkslöst: på en liten plats framför kyrkan, utan inträde men med två traditionella ”Schnapsmädl” som säljer starksprit till åhörarna. Orkestern består huvudsakligen av män i alla åldrar, men några av flöjtisterna är unga kvinnor. Repertoaren består av patriotiska marscher och sånger, några till minne av Tyrolens frihetshjälte Andreas Hofer som dog i kampen mot Napoleon för tvåhundra år sedan. Alla är förstås klädda i folkdräkter men jag får intrycket att denna ensemble, och det tillhörande folkdanslaget, i första hand spelar och dansar för sitt eget höga nöjes skull, inte för turisterna. Man kan nästan se vilka som är byns kraftkarlar, bönder, handlare eller ämbetsmän. Kanske finns det något slags motsvarighet i Dalarna, men blotta tanken på ett av stolta ungdomar bestående folkdanslag i den armhåla till ort som jag själv bebor i sydsverige är löjeväckande. Svensken i gemen, och ungdomar i synnerhet, skäms som bekant över allt som minner om äldre traditioner. I Alpbach är det uppenbarligen tvärtom. Orkestern binder samman  generationerna här.

Senare samma kväll gör jag misstaget att slötitta på TV: 365 kanaler, de flesta tyska, varav 362 är deprimerande usla. Jäpp, jag bläddrade mig igenom hela skiten. Det blev en smärtsam påminnelse om den värld som än så länge hålls borta från Alpbachs gränder. Men i dumburken finns den. Överallt. Och längre ner i den stora dalen, runt Innsbruck, breder fulheten och konsumismen ut sig som en farsot.

Dagen därpå gör jag en bilutflykt till staden. De gamla kvarteren i centrum, från renässans till romantik, är förvisso mycket tilltalande.

Men ju närmare nutiden bebyggelsen kommer, desto mer själlös och anskrämlig är den, med få undantag. Är det en naturlag? Det är likadant i alla europeiska städer, stora som små. Bara de gamla stadskärnorna är njutbara, om de finns kvar (i Sverige gör de ofta inte ens det). Vi är så vana vid det att vi tror det måste vara så, men det är de facto resultatet av aktiva och medvetna beslut, fattade av personer som aldrig borde ha fått makten. Jag är frestad att kalla dem sozister och de har fördärvat Europa och håller fortfarande på. Jag blir förbannad när jag tänker på hur de systematiskt har förintat allt som höll oss samman. Vad har vi nu för gemensamma referenser, utöver McDonalds och MTV?

Det blir en lättnad att återvända upp till Alpbachs rena och friska nejder. Visst är det lätt att som turist bli exotistisk och bara se till det sköna och annorlunda. Men kontrasten mellan denna by och de i alla avseenden lägre orterna, för att inte tala om hur det ser ut på många håll i Sverige, är inte subtil. Den är brutal. Överväldigande. Jag vill gå så långt som till att påstå att för en identitär traditionalist är Alpbach ett upplyftande exempel på hur lyckat det kan bli, hur bra det kan gå att bevara en plats’ etniska, kulturella och historiska särart, utan att förfalla till inhägnade reservat, Skansen-kulisser eller avfolkning. Det är ytterst en viljesak.

***

Att det pågår en bergsgudstjänst på den här otillgängliga toppen är således inte så underligt, även om jag inte precis hade väntat mig det. Andfådd åser jag församlingen. Jag känner mig lite ytlig och påträngande med kameran och kikaren i högsta hugg. De bortåt sjuttio stycken församlade (och jag undrar stilla om jag missat en kabinlift någonstans) försöker ju faktiskt öppna sina hjärtan för Gud. Och nog känns himlen närmare här uppe, inte bara fysiskt. Och långt därnere brusar en fors. Fjällbäckarnas rena vatten porlar samman till större vattendrag som flyter ihop till floden Inn. Men vid det laget har vattnet blivit smutsigt, besudlat längs vägen – från de branta bergssidornas klara renhet ner till slammet och avloppen. Inn är en grå, färglös smet, vacker bara i marknadsföringen. (Det där låter bekant.)

Men ner måste jag likväl, och hem till fosterlandet. Där finns mycket att ta i tu med. Och Alpbach kan fungera som inspiration i strävan mot något högre och renare – till något som också vi nordbor en gång hade.

Och som vi ska ta tillbaka.

Styrka och Värdighet
Nilrik

Direkt fortsättning från förra inlägget:

Något lämpligt räddningsträd fanns alltså inte, bara tunna småbjörkar och högstammade ädellövträd. Allt fler svin strömmade ut ur grandungen och verkade inte det minsta flyktbenägna. Tvärtom. Också galten, stor som en älg på knä tycktes det mig, hade nu fattat ett obehagligt intresse för min närvaro. Han gav ifrån sig ett dovt morrande. Utan att tänka en sekund mer lade jag benen på ryggen och retirerade vilt klafsande tillbaka i den sanka, sjönära marken.

När jag vände mig om såg jag till min förfäran att svinen följde efter. Inte i ramningsfart, men tillräckligt fort för att minska avståndet och för att jag skulle känna den där mystiska, primitiva Rädslan som moderna människor sällan eller aldrig får uppleva. Den tar liksom tag i en, långt ner i stenålderssjälen och blir på något sätt den klangbotten med vilken alla andra slags rädslor, befogade eller inte, måste skapa resonans. Detta att bokstavligen vara ett jagat villebråd kändes som den arketypiska urskräcken, mer äkta och renodlat än det mesta man kan vara med om. Skrämmande, men också härligt berusande – så länge man klarar sig… Kanske är det detta skräckfilmsentusiaster försöker uppnå, fast under trygga former på bio. [Not: Den som blir jagad av ett "ungdomsgäng" kan ju också erfara stark rädsla, men knappast berusningen av att få uppleva något urspungligt.]

Jag ilade till ekgläntan och kvickt som ögat upp i jakttornet. Tacka för att vildsvin inte kan klättra på stegar! Med bultande hjärta åsåg jag hela flocken följa tätt efter. I allt var det nu uppemot tjugo suggor, lika många kultingar och så galten, alltid i mitten. Jag såg framför mig hur jag skulle tvingas tillbringa resten av dagen i detta ynkliga torn, omringad av blodtörstiga svin som bara väntade på att jag skulle ge upp och falla i deras våld.

Men detta var inte ödets mening. Än en gång blev jag överraskad av deras beteende. I stället för att stanna nedanför jakttornet fortsatte gruppen i bibehållen fart och riktning förbi mig och vidare in i skogen, kanske på väg mot den utfodringsplats jag sett på vägen hit. Jag kände mig lättad men också snopen, nästan förnärmad. Lite dum.

När hela flocken passerat satt jag kvar i tornet en bra stund, dels för att hinna torka, varva ner och begrunda ormvråken som cirklade högt ovanför gläntan, dels för att försäkra mig om att gruppen inte tänkte komma tillbaka. Jag ställde ifrån mig den treuddiga enestaven. Även om jag dessbättre aldrig behövt den som vapen känns det alltid tryggare att ha den med på vandringar. Om inte annat kanske den går att skrämmas med.

Just när jag hade bestämt mig för att klättra ner och försöka ta mig hem kom några eftersläntrande suggor travande över sankmarkerna och följde i de andras spår. Och efter stund kom ytterligare några. Tydligen var det ett stort vildsvinsmöte borta vid foderplatsen. Till sist vågade jag mig i alla fall ner och tog mig på snabba och tysta fötter genom björkhagar, bokbackar, ekdungar, öppna fält och träskmarker fram till stängslet som jag följde, allt på behörigt avstånd från svinen. Jag skrämde upp en hare, en liten skogsödla och några duvor, men annars lyckades jag via denna stora omväg komma ända fram till utgången utan att dra till mig alltför mycket oönskad uppmärksamhet. Sällan har en gammal rostig grind varit en så efterlängtad syn!

Nu kan det ju tyckas minst sagt trivialt att kliva in i ett vildsvinshägn och få syn på en flock på väg mot utfodring. Måhända triggade min närvaro deras aptit, eftersom någon skötare kanske brukar uppenbara sig i samband med matdags. Inte alls märkvärdigt egentligen. Men för mig var detta ett smärre äventyr. För allt jag hade hoppats var ju att få åtminstone en liten, hastig skymt av något av dessa skygga, intelligenta och kanske också farliga djur. Innan jag åter klev upp på den halvmurkna stättan kastade jag ett öga tillbaka mot skogen. Någonstans därinne fanns de.

***

Härförleden körde jag åter förbi området och kunde då konstatera att stängslet har börjat rasa. Grinden stod på vid gavel. Det stora hägnet är därmed bara en del av andra i skogsområdet. Ingen behöver vara instängd där.

Det värmer mitt hjärta att de svenska vildsvinen själva återerövrat sitt fria och vilda liv och numera befolkar syd- och mellansveriges skogar i stora antal. De hör hit. De har funnits här i tio tusen år och har satt djupa spår också i kulturen, till exempel den i fornnordisk folktro förekommande Glo-son, ”glödsuggan”, som med sina rakbladsvassa ryggborst sades kunna sprätta upp folk genom att springa mellan benen på dem. Jfr. ”razorback”. Andra kända forngrisar är ju den ständigt återuppstående slaktgalten Särimner i Valhalla och Frejs guldglänsande Gullinburst eller Gyllenborst, möjligen en föregångare till Glo-so.

Frejs syster Freja red ut i strid gränslande sitt Hildesvin, med sadel får man innerligt hoppas… Och självaste Beowulf bar en hjälm med vildsvinstecken på. Exemplen kan göras många. Även i andra indo-europeiska kulturer, som den keltiska och grekiska, har vildsvinet en framträdande mytologisk roll som symbol för beslutsamt mod (galten) och livgivande moderlighet (suggan).

Under 1600- och 1700-talen trängdes den svenska stammen successivt undan, på grund av hänsynslös jakt men också genom rasblandning med tamsvin, tills det inte fanns ett enda vilt exemplar kvar i landet. Länge levde de sedan bara instängda i hägn och djurparker, men på 1970-talet började de av någon anledning rymma (med eller utan hjälp), och sedan dess har den vilda stammen på kort tid vuxit sig stark igen, trots riksdagens försök att stoppa det. Milda och fuktiga vintrar och brist på naturliga fiender sägs förklara den explosionsartade ökningen.

Jag kanske inte vill ha dem alldeles inpå knuten, och visst måste antalet hållas på en hanterlig nivå, men att se spår lite varstans och då och då få skymta en flock inger mig hopp om framtiden, också vår egen. Det som till synes har gått förlorat kan faktiskt återvända. Det som legat gömt kan återta sin plats i solen.

Vad vårt folk behöver nu, i dessa mörka tider, är väl just detta: att återupptäcka sitt beslutsamma mod och sin livgivande moderlighet.

Styrka och Värdighet
Nilrik

”Var försiktig med vad du önskar dig, för det kan hända att du får det.”

Så här efteråt ringer det gamla talesättet i huvudet. Men jag ska inte klaga, allt gick ju bra – till slut.

***

Många gånger har jag kört förbi en spännande grind i närheten av ett tjusigt, svenskt 1700-talsslott. Runt omkring växer sig bokar och ekar höga i något som antingen är en stor, förvildad slottspark eller en mycket varsamt tämjd ädellövskog. Själva slottet ligger som en drömsk sagokuliss bland de flera sekel gamla trädjättarna och nedanför, i den runda näckrossjön, glider svanar och änder omkring tills någon hagelbössa fyras av.

En bit bort, på andra sidan kastanjeallén, utbreder sig ett ovanligt stort hägn, med ett bitvis öppnare landskap. Innanför det höga stängslet levde länge ett djur som markägarna definitivt inte ville ha någon annanstans, men gärna ville jaga ändå: vildsvin.

Visst är vildsvinsstek gott men att jaga inne i ett hägn tycks mig ganska fegt. Nåväl – de klipska och förslagna djuren rymde till slut och befolkar nu hela trakten, med trafikfara och omfattande skadegörelse på odlingar följd. Något gick snett därinne. Eller kanske hellre: något gick rätt därinne.

Grinden in till området hade alltså lockat mig länge. Jag ville ströva in där och utforska den särpräglade naturen. Så länge det var ett särskilt hägn för vildsvin drog jag mig för det – jag hade hört att de kan vara aggressiva – men nu när de ändå finns överallt kändes det inte längre avgörande.
- Där finns nog inga vildsvin längre, men om det gör så är det ju ingen skillnad mot att gå runt i skogen varsomhelst häromkring, resonerade jag. Jag hade fel.

En strålande majmorgon förra året var det dags att stilla nyfikenheten. För säkerhets skull tog jag med mig min enestav, som är två meter lång, seg och med en treuddsliknande spetsig ände. Vid grinden fanns en stätta för att göra det lättare att komma över det höga stängslet. Den såg ut att kunna hålla max ett år till innan den skulle murkna ihop men den bar mig och jag var inne.  Min första teori, att stället var övergivet, sprack direkt. Redan efter ett par steg på den lilla väg som leder genom området såg jag att marken var översållad med vildsvinsspår, små och stora.

Vaksamhet. Speja mot buskarna. Lyssna. Men än så länge bara fåglar. En glada högt upp i det klara blå, pipande. En och annan skogsduva högt mellan träden.

Jag gick vidare med enestaven i ett fast grepp. Längre fram kunde jag se något som kunde vara en utfodringsplats för viltet. Värt att lägga på minnet… Det var blött i markerna efter gårdagens ösregn och på sina håll ganska träskigt men inte värre än att jag kunde ta mig längre och längre in bland de ljusgröna bokarna. Bakom en ridå av unga björkar såg jag en liten sjö som jag inte kunde minnas från någon karta. Underligt. En sångsvan välkomnade mig och jag började tänka på annat än faran. Jag gjorde mig planer för hur jag skulle utforska detta vackra område: runt sjön och sedan upp på ekbacken på andra sidan.

Men då hörde jag det. Avlägsna grymtanden. Skrikläten. Tumult. Pulsen gick upp. De finns här! Jag ökade takten i riktning mot ljuden och konstaterade nöjt att jag hade vinden emot mig.

I spänd förväntan närmade jag mig den täta grandunge som lätena kom från. Jag noterade också ett nybyggt jakttorn i en glänta bland ekarna, som om jag anade att det skulle komma väl till pass. Sakta smög jag mig närmare dungen. Men något annat fångade plötsligt min blick. Rakt emot mig kom en vacker kronhjortshind gående i långsamt majestät mellan mig och svinen. Jag stannade och höll andan. Hon släntrade fram till en sedan länge nedfallen bok och lade sig graciöst att vila bredvid den. Hon verkade inte ha upptäckt mig.
- Här finns alltså även kronvilt, tänkte jag.

Det hade jag inte räknat med eftersom hela området omges av ett tre meter högt stängsel. Kronhjortar är om möjligt ännu svårare att få syn på än vildsvin och under mina tjugo år som boende i dessa trakter har jag bara sett en frilevande kronhjort en enda gång. En gång hittade jag ett par ståtliga horn, som jag till min eftergrämelse gav bort till några tyska turister. Nåväl, antingen hade hinden lyckats hoppa in över staketet någonstans eller så var den också inplanterad.

Sedan började det röra på sig bland granarna. Jag kunde se fem, sex suggor gruffa med varann mellan stammarna. Här och där vimlade brunrandiga kultingar omkring och så, i flockens mitt, svart och minst dubbelt så stor som alla de andra stod han där, galten, eller ornen, lite för sig själv men med full koll på läget och troligen bara på tillfälligt besök. Vildsvin lever i matriarkat, och parning sker huvudsakligen under höst och vinter, men de naturliga vanorna hos flockar i hägn kan bli förändrade (även hos människor…) och det stora svinet i mitten var definitivt en galt.

Jag bestämde mig för att försöka göra en kringgående rörelse och smyga utmed sjön och kanske kunna ta mig upp i ett annat jakttorn som stod längre fram, inte mer än hundra meter från det jag just lämnat bakom mig.

I en liten grop gled jag ner och avvaktade. Hinden låg kvar och svinen bökade obekymrat vidare under grymtanden och skrän. Efter en stund reste jag mig försiktigt, men inte försiktigt nog för nu fokuserade hjorten mig omedelbart med öron och ögon och sekunden senare var hon försvunnen långt in i bokskogen.
- Nu sticker väl vildsvinen också, tänkte jag och tröstade mig med att jag i alla fall fått mig till livs mer än jag hade trott.

Fel igen. De avbröt plötsligt sitt bökande och gruffande och efter en sekunds tvekan kom de sedan sakta och under hotfull tystnad fram ur dungen. Fler och fler. Rakt emot mig. Helvete!

***

Det finns ett mycket omfattande och världsberömt standardverk i 15-18 tunga band vid namn Tierleben, ”Djurens liv”, författat för över hundra år sedan av den tyske zoologen Alfred Brehm, utgivet på svenska av Alarik Behm (sic) som råkar ha namnsdag idag.

Där har jag läst om vildsvin och deras vittomspunna aggressivitet. Bland annat framgår det att de rullar sig i gyttja som stelnar och bildar ett nära nog ogenomträngligt pansar på huden; att de med lätthet springer ikapp en människa – i synnerhet i täta buskage och sankmarker; att suggor med ungar har en tendens att anfalla om och om igen och att galtar visserligen bara attackerar en enda gång men då desto våldsammare och inte sällan med dödlig utgång för offret: när magen sprättas upp av betarna. — Grattis.

Förvisso är den gode Brehm hänfallen åt anekdoter och hörsägen (vilket också piggar upp läsningen) men jag kunde, så här blott femtio meter från en stor och obevekligt annalkande flock, inte riktigt göra mig fri från vad jag läst. Och då hade jag ändå inte sett amatörvideon på Youtube där ett svenskt vildsvin jagar en varg…

Med tunnelseende försökte jag snabbt hitta ett träd att klättra upp i. Förgäves.

// Fortsättning följer

Det finns, inte så långt ifrån där jag bor, ett område av urgamla ekar, blommande ängar, bronsåldersgravar, bäckraviner och vidsträckta bokskogar. På fälten betar grupper av halvvilda dovhjortar och överallt ser man spår av vildsvinens bökande. På en liten höjd i skogskanten ligger faktiskt också ett smärre jaktslott från slutet av 1800-talet. Sammantaget är detta en minst sagt sagolik och fantasieggande miljö att vistas i. Jag försitter inga tillfällen att vandra omkring här, helst osedd av andra människor om jag kan.

En härlig sommarkväll begav jag mig till en av de friliggande bronsåldershögarna mitt på en äng i en dalsänka. Nej, det är inte en koavstjälpningsplats från 1920-talets mul- och klövsjukeepidemier (sådana finns nämligen också), utan en alldeles äkta hövdingagrav, i alla fall enligt Riksantikvarieämbetet. Fast jag vill hellre tro att en präst eller druid ligger begraven här, med tanke på placeringen (hövdingagravar ligger oftast på en höjd) och de uråldriga ekar som står i ring runt högen. Den äldsta ser inte ut att vara mer än 5-600 år, men det är inte orimligt att anta att här funnits en lund av ekar mycket längre än så. Självsådd av dess förfäder eller pietetsfullt upprätthållen av lokalbefolkningen genom generationer?

Ekar och eklundar har i forna germanska kulturer ansetts som heliga och var kultplatser för präster/druider. Ordet druid kan härledas till indo-europeiskans dru, som betyder just ek. Detta var som bekant före asarnas intåg på scenen. På den här tiden dyrkades främst fruktbarhetsgudinnan Njärd (Nerthus) och hennes manlige motsvarighet Njord, den senare upptagen i asatron som en av vanerna. Om detta står att läsa i Tacitus Germania.

Nåväl, det är och förblir ren spekulation vem eller vilka som ligger här. Vad som däremot är säkert är att platsen fyller mig med en närmast religiös berusning, men också vördnad – och vemod. För det är något i detta som gått förlorat, något mer än bara det rent uppenbart historiska. När jag ser ett mycket gammalt träd, oftast just en ek, så slår det an i mig ett slags… känslominne. Jag uppfattar ekot av en världsordning som inte längre finns, men som har satt spår djupt ner i mitt undermedvetna. Jag hör liksom hemma här.

Ibland undrar jag om inte konsten, men också populärkultur i form av sagor och fantasy i alla dess olika former, ofta går före och gör läsaren/spelaren/tittaren uppmärksam på vissa former och företeelser som vi annars kanske hade missat. Ett sagoträd – jag tror vi alla är ganska överens om hur ett sådant ser ut – är i den klassiska sagan bara just precis ett sagoträd. Det finns ingen komplex verklighet som tränger sig på. Det är på ett sätt en renodlad symbol för något, en arketyp om man så vill. Vi ser det.

Ett verkligt träd är däremot omgärdat av tusen olika aspekter och frågor, mer eller mindre medvetna. “Är det gammalt? Friskt? Värt pengar? Bergek eller skogsek? Usch myror! Varifrån blåser det? Här har nå’n spikat fast en brädbit. Vem äger marken?” Och så vidare. Allt detta kommer i vägen för det arketypiska urminne som kunde ha triggats. Men i en traditionell sagoskildring finns inga sådana hinder. Där blir bilden klar och entydig och sedan är det möjligt att ta med sig det intrycket ut i den så kallade verkligheten, för att där bli varse att det faktiskt fortfarande finns reella rester kvar av en vackrare, förgången tid, helt olik vår egen.
“Wow, kolla, det är som på film här!” är således i mina öron inte ett utrop värt förakt, tvärtom. Det visar att konsten behövs för att öppna våra sinnen. Jag tror att viss musik kan ha samma effekt.

Till saken hör att det går en tidvis ganska vältrafikerad bilväg genom området. Givetvis. Inget får ju vara orört eller perfekt. Jag försöker undvika att bli sedd när jag springer över fälten mot druidlunden, men samtidigt ger bilvägen på något sätt det hela en ännu mer symboliskt laddad dimension, som en relief eller antipod mot det uråldriga: Det Moderna som ett bullrigt och illaluktande intrång, snabbt förbirusande, ibland med en dovhjorts liv på sitt materialistiska samvete.

Jag döljer mig bland stammarna. Vill inte vara del av moderniteten, inte här. Mobilen har jag lämnat hemma. De enda stigar jag följer är skapade av hjortarna. Jag kommer alldeles nära ett kid, ensamt i det höga gräset. Det stannar upp, har inte vett att springa. Tids nog lär det sig.

Jag älskar detta sydskandinaviska landskap och dess mångtusenåriga historia (även om just dovhjortar är en 1500-talsimport). Det konstiga är att jag aldrig möter en käft här ute. Konstigt, eftersom vi nordbor påstås vara så naturälskande. Jag är förundrad men inte besviken för egen del. Det är onekligen skönt att ha hela stället för sig själv.

Den gemene svenskens naturintresse sträcker sig numera sällan längre än till rastplatsen intill motorvägen, om man nu inte räknar badstränderna förstås. Visst finns det joggare och enstaka hundrastare, men då bara i välpreparerade elljusspår med omklädningsrum och servering. Att, som jag, fritt och planlöst ströva runt i vår bitvis fullständigt fantastiska natur bara för att njuta av den tycks vara synnerligen ovanligt. Kanske har jag stött på någon jägare eller fågelskådare ibland, men inte tusan vandrar de. De sitter på pass och irriterar sig på lösdrivare som jag.

Ett sundare samhälle hade väckt människors längtan till dessa och andra lika sevärda domäner, tveklöst. Men någonting håller folk borta.

***

Tills för inte så länge sedan solkades upplevelsen här och på andra ställen av en molande skuldkänsla. Den som älskar Sverige eller Norden och dess natur och historia och samtidigt är kritisk till den pågående samhällsavvecklingen drar sedan årtionden till sig etablissemangets vakande misstänksamhet. Man associeras med onda demoner med dolda agendor. Jag ville slippa det.

I femton års tid sökte jag med ljus och lykta (och Google) efter en visionär rörelse som kunde bekräfta min rätt att känna stolthet och gemenskap med den kultur och de landamären mina förfäder skapat och bebott i årtusenden, en rätt som var självklar bara för en eller två generationer sedan. Men allt jag fann var tomtiga asatrosamfund, bonnläppiga enfrågepartier eller hatiska skinnskalleklubbar. Det är alltså med oförställd glädje jag nu konstaterar att Nordiska Förbundet är i färd med att skaka av sig de historiska belastningarna och ta nya friska tag. Utan större förbehåll kan jag sälla mig till den växande skaran av identitära traditionalister.

Med fokus på musik (jag är professionell musiker och kompositör), naturskildringar och tankar om samtiden är det min ambition att bidra till den kulturella och politiska omvälvning som Norden så desperat behöver. Till att börja med kanske jag kan locka en och annan att söka sig till skogs…

Styrka och Värdighet
Nilrik